Vad är jag beredd att offra?

Isac här, vill bara förtydliga en sak. Olika inlägg på denna blogg har lite olika målgrupp. Vi är alla på olika platser i livet. Vissa är tror inte på Gud, vissa tror på Gud men inte Jesus, vissa tror på både Gud och Jesus och kallar sig kristna. Vi kristna är såklart också på olika plats i livet. Vissa har kommit långt i sin vandring med Jesus medan vissa inte har kommit lika långt, även om det såklart är att man har börjat vandringen som är det viktiga. Men jag vill bara poängtera att vi med denna blogg inte vill pressa någon till att göra något. Vi vill försöka inspirera, sprida vishet, väcka tankar, vägleda och visa Guds inverkan i våra liv. Detta blogginlägg är ett inlägg som kan verka tufft. Men vi står för det men vill verkligen inte pressa någon utan vi vill att förändringar i våra liv ska komma inifrån/från Gud. Och de förändringar ska verkligen vara av fri vilja. Nu kommer inlägget som är skrivet av Pernilla.

Jag upptäckte just den positiva överraskningen att Anton och Isac redan nämnt delar av det jag tänkt skriva om, :) Fint vänner!

Jag har på sista tiden tänkt extra mycket på det med efterföljelse. På att ta sitt kors och följa Jesus.

”Om någon vill gå i mina spår måste han förneka sig själv och ta sitt kors och följa mig.” (Matt 16:24)

Kan man leva precis som alla andra som kristen? Eller innebär det något annat?

Vad är jag beredd att offra för att följa Jesus? Och vad innebär det att förneka sig själv?

Skulle jag kunna låta bli att gifta mig?

Inte få några barn?

Välja ett annat yrke än vad jag tänkt mig?

Inte åka på semester, skaffa hus eller annat som kostar pengar och tid? 

Sluta med fritidsaktiviteter?

Låta bli att bry mig om hur jag ser ut?

Leva på ett sått som inte är riktigt accepterat av samhället? (Och nu menar jag inte olagligt.)

Flytta ifrån min trygghet och människor som jag älskar?

Nu tycker ni kanske att jag är lite väl extrem. Men jag önskar inte allt detta. Speciellt inte att få gå i kloster eller flytta till Kina! Och det tror jag inte att Gud kräver av mig då heller!

Men jag tror att när man umgås med Gud, blir Hans vilja mer och mer det som jag upplever som min vilja. Mitt livs kompass åker mer åt rätt håll. Just nu säger den mig att det är värt att offra mycket. För jag tror det är nödvändigt. Om det så handlar om pengar, ära, bekvämlighet eller tid.

Historien är full av personer som vågat offra. Starka missionärer som lämnat tryggheten och bekvämligheten i hemlandet. Kvinnor och män som lever i kloster. Människor som förälskar sig i grupper och ger sitt liv för att hjälpa dem. Folk som har avsagt sig lyx och rikedom för att leva annorlunda. (Vi är överlag rika i Sverige, till och med jag som är student.)

Och hur mycket offrade Jesu lärjungar? När Jesus träffade Simon och Andreas sa han:

”Kom och följ mig. Jag skall göra er till människofiskare”, (Mark 1:17)

Simon och hans bror fick nog också offra mycket. Lämna sitt hem, sina vänner och sin familj, sitt fiskaryrke och sin trygghet för att följa Jesus.

Så,

Vad är jag beredd att offra?

Och hur noga vågar jag lyssna till Gud?

Ps. Jag tror definitivt inte att man ska göra sådant för att man känner sig tvungen, utan för att man känner ett behov av det. Gud älskar oss ovillkorligt!! Det får vi aldrig glömma!

Varför ska man inte svära?

Skrivet av Isac

Några av de tidigare blogginläggen har genererat lite frågor av er läsare som jag har lovat att besvara. Ska försöka beta av dem.

En kommentar av en läsare löd:
Frågan kvarstår var står det att man inte får säga ord som "fan" och "helvete", medans det står att man inte får missbruka herrens namn.. var är sammanhanget, kan någon förklara? Snälla. har även själv kollat upp detta..


Mitt svar: Hm, på rak arm kommer jag inte på något bibelställe som förbjuder dessa ord. Om någon av er läsare vet något bra bibelställe om det så kan ni ju dela med er av det. Så mitt svar blir lite av mina egna tankar i frågan. För det första tror jag inte det är förbjudet att använda dessa ord i rätt sammanhang. Till exempel "jag tror på en himmel och ett helvete" Då har jag inte använt helvete som ett kraftuttryck/svordom utan i ett legitimt sammanhang. 


Men jag tror inte det är sunt att skrika svordomar i vrede eller för att förstärka ett uttryck. För det första blir satan tillfredsställd när vi blir arga och om vi dessutom skriker hans namn så blir han ännu nöjdare. Samtidigt som Gud blir ledsen över att vi vänder oss till satan. Istället är det bättre att om man blir arg istället vända sig till Gud. "Gud varför händer detta? Snälla hjälp mig! Hjälp mig att inte vara arg!

(( Efter att jag fick en kommentar vill jag förtydliga en sak. Jag tror inte att det alltid är fel att vara arg. Det finns tex rättfärdig ilska tex om någon blir misshandlad framför ens ögon så blir man arg och försöker stoppa det. Sen som den som kommenterade sa så är det avgörande vad man gör med sin ilska))


Sen tror jag också att det ligger en kraft i vad man säger. Om man säger ord som helvete, jävlar osv så tror jag att man tillkallar dessa onda makter även om man kanske inte är medveten om det.

Ovanstående anledningar är anledningarna till att inte jag svär. Hoppas svaret duger.

Världen skriker efter din hjälp!

Skrivet av Isac

På bilden ser du en människa. Kanske är det en pojke. Kanske han heter William. Hur tror du han mår? Vad tror du han tänker? Hur tror du hans kropp känns? Har han ont? Var är hans familj? Hur mår de?

Tänk om det varit du eller ditt barn? Försök sätta dig in i situationen. Det går inte, men försök. Jag blir i alla fall totalt förkrossad i hjärtat och allt känns bara tomt och meningslöst.

Gå in på länken och kolla Länk. Så mycket lidande. Och det finns så sjukt mycket mer. Vi kan inte förstå det.  MEN vi kan göra skillnad. Vi kan skänka pengar. Vi kan hjälpa och vara snälla mot människor i vår omgivning. Vi kan åka till ställen med mycket lidande och hjälpa till. Alla kan hjälpa till på något sätt. Om vi alla godhjärtade gjorde vårt yttersta för att minska lidande skulle vi kunna hjälpa så sjukt många.

Men vi i vår värld är avskärmade från denna verklighet. Vi lever våra sköna liv. Vi går till jobbet, kommer hem, slår på tv:n, umgås med vänner och familj, äter en god middag, tränar ett pass, går och lägger oss. Och sen börjar det om igen nästa dag. Visst våra liv innehåller också problem. Men dessa problem är egentligen inte så stora som vi upplever dem. Kolla människorna på länken en gång till så ser du antagligen att dina problem är ganska små.

Jaja, jag var bara tvungen att skriva av mig lite för mitt hjärta var så upprört. Så jag ber dig, försök ge världens lidande mer av dina tankar och låt dina handlingar påverkas. Du har stor makt att förändra mycket!

Min syn på pengar

Skrivet av Isac

I fredags radade jag upp några bibelord som handlar om pengar eller kan kopplas till pengar. Nu tänkte jag utveckla min syn på pengar. För det första vill jag säga att Bibeln och den helige Andens sunda förnuft är det som ger grunden till min pengasyn.

När jag började läsa bibeln i 13-årsåldern slogs jag av att det var viktigt att skänka pengar till fattiga och hjälpa fattiga. Men samtidigt såg jag många i min församling som kom till Gudstjänsten i fina bilar och vissa åkte ibland iväg på dyra semestrar eller renoverade för stora summor. Detta störde mig något fruktansvärt. Hur kan man kalla sig kristen och samtidigt leva i en sån lyx och därmed försumma de många miljoner fattiga i världen. Jag minsann levde äkta på den punkten tyckte jag då jag inte slösade bort några pengar utan sparade pengar till mina universitetsstudier för att sedan kunna skänka bort så mycket som möjligt sen när jag var färdigutbildad och tjänade pengar. (Nu är jag inte längre lika självgod och dömande hoppas jag).

Under studietiden levde jag också väldigt sparsamt för att kunna skänka så mycket pengar som möjligt sen, samtidigt som jag självklart skänkte pengar under studietiden. När jag var typ 16 valde jag att för första gången att skänka bort pengar varje månad, då var det 60 kr till något projekt i Kenya tror jag. Sen ökade jag successivt till 150, 310, 810, 1500, 2300kr/mån till olika fadderbarn och projekt i fattiga länder samt givande till Filadelfiakyrkan. Jag kan säga att ökningarna till 810, 1500 och 2300 var tuffa men de berodde delvis på att jag mådde så dåligt och jag sa till Gud att jag kunde göra vad som helst för att min axelskada skulle bli bättre så jag gjorde förändringar i mitt liv till ett mindre egoistiskt. Och en av de sakerna var att skänka mer pengar.

Jag vet att man helst inte ska "stöta i basun" över hur mycket pengar man ger men det struntar jag i för jag vill berätta detta för er för att inspirera och ge nya insikter.

Min pengasyn hade gått från att "ok jag kan skänka lite av mina pengar till fattiga, för jag tycker synd om dem" till att istället säga " ok Gud, du har gett mig allt gott i livet. Inklusive mina pengar. Hur mycket av dina pengar Gud, har jag rätt att behålla för min egen del?"

Med detta tankesätt började mitt samvete att svida lite då jag med en termins universitetsstudier kvar hade 70 000 kronor kvar på sparkontot. Och jag visste att det med råge skulle räcka en termin. Samtidigt pågick en fruktansvärd svältkatastrof i Östafrika som sårade mitt hjärta att höra om. Här satt jag med 70 000 som jag inte behövde samtidigt som tusentals dog på ett annat ställe. Behandlade jag dessa som jag själv ville bli behandlad? NEJ!!! Det gjorde jag verkligen inte. Hade jag varit dem hade jag velat att alla som hade pengar över skulle skänka dem till mig och mina landsmän.

Skulle jag alltså skänka bort alla mina pengar? Under flera dagar kände jag verkligen att Gud ville att jag skulle ge bort allt för att hjälpa mina medmänniskor. Nu kom frågan om jag under 7 år med över 50 000 på kontot hade blivit fast i mina pengar även att jag levt sparsamt och inte slösat. Är jag den unge mannen i Bibeln som ägde mycket och inte kunde sälja det för att sedan följa Jesus? Nej jag ville inte vara honom, fast då måste jag ju ge bort allt. Ok, jag gör det. Jag ger bort alla mina pengar och litar på att Gud hjälper mig med ekonomin. Och jag gjorde det. Hur Gud sedan hjälpte mig och hur sjukt mycket jag lärde mig av att vara fattig kommer jag att berätta i ett annat inlägg. (Lite av det skrev jag inlägget den 28 dec Oförutsägbar Onsdag - att våga lita på Gud)

Så sammantaget är min syn på pengar att det inte är mina pengar utan Guds pengar. Men det är mitt ansvar att förvalta dem på bästa sätt. Och jag anser att jag har rätt att lägga pengar på att hyra en enkel bostad, köpa billig och näringsrik mat, billiga nöjen någon gång ibland. Sen om det blir något över så ska det skänkas bort till de som behöver det bättre än jag. Men det är inte för att jag känner att jag måste göra så utan för att jag känner att det är rätt att göra så. 

Tecken från Gud i vardagen

Skrivet av Isac

För några år sen såg jag typ aldrig några tecken från Gud. Jag trodde att det bara var i extremfall som man fick se ett ingripande av Gud. Men de senaste åren har jag fått se mer och mer av Gud i olika sammanhang. Några av de händelserna har jag redan skrivit om i tidigare inlägg. Men jag har mycket mer på lager och det kommer att hända mer saker i framtiden. Så jag tänkte berätta några av dem nu.

I tisdags tog jag en premiärlöprunda i Vivallaskogen (mycket trevligt). Som alltid när jag springer på nya ställen  springer jag alltid lite lätt vilse för att öka på spänningen. När jag hade sprungit en halvtimme såg jag en femkrona  på löpspåret som jag plockade upp och la i fickan. 20 meter senare kom jag till ett vägskäl. Jag funderade på vilken väg som var bäst. Efter några sekunders funderande frågade jag Gud vilken väg jag skulle ta. Efter en sekund fick jag svaret. Den ena vägen hade nämligen en skylt som det stod 5 km på. Och när jag kom att tänka på det kopplade jag direkt till femkronan jag hittat 20 meter tidigare. Jag tog alltså 5-km vägen.

Nu kanske du tycker att det var en löjlig story som inte har något med Gud att göra. Men jag är övertygad om att Gud var involverad i min löprunda. Och jag kände mig lite gladare när jag fortsatte springa och kände att Gud var med mig även i den till synes obetydliga löprundan.

En annan gång gick jag hem från skolan med en kompis. Vi hade inte setts på ett tag och jag hade en ascool Gudsupplevelse att berätta om men jag visste inte om det var läge att dra denna story denna dag för honom. Dessutom var jag ganska trött och inte så sugen på att berätta det. Men under vår promenad bad jag tillslut en kort bön i mitt huvud "Gud om du vill att jag ska berätta det så får han leda in på samtalet". En sekund senare bryter min kompis tystnaden och frågar "Har det hänt nåt nytt i Filla (Filadelsfiakyrkan) på sistone?" Jag blev så grymt chockad. Gud ville verkligen att jag skulle berätta det. Det gick inte att ta miste på. Så jag berättade om Gudsupplevelsen för min kompis. Och jag kände, trots min trötthet, Guds medverkan i mitt liv mitt i vardagen, vilket gjorde mig väldigt glad.

Pengar

Skrivet av Isac

Nyligen upptäckte jag Nerikes Allehandas frikyrkoblogg http://na.se/frikyrka/1.1538773-frikyrkobloggen
Mycket spännande att få ett försök till "objektiv" skildring av frikyrkan. Bloggen får både ris och ros när man läser kommentarerna.

Det finns många olika åsikter och upplevelser av frikyrkan så jag tror det är bra att diskutera det. Både de inom och utanför frikyrkan kommer att ha nytta av det hoppas jag.

Så till dagens ämne: Pengar. På NAs frikyrkoblogg handlar både måndagens och onsdagens inlägg om pengar. När jag tänker efter är det inte några enstaka bibelställen som ger mig min syn på pengar, utan hela bibeln är full av ställen som påverkar min pengasyn. Men jag kan bjuda på några av de mest konkreta.

2 Kor 9:7
"Var och en ska ge som han har beslutat i sitt hjärta, inte med olust eller av tvång"

Markus 12:41-43
"41Han satte sig mitt för tempelkistan och såg hur folk lade ner pengar i den. Många rika gav mycket. 42Så kom där en fattig änka och lade ner två kopparslantar, alltså några ören. 43Då kallade han till sig sina lärjungar och sade: ”Sannerligen, den där fattiga änkan har lagt mer i tempelkistan än alla de andra. 44De gav alla av sitt överflöd, men hon gav i sin fattigdom allt hon ägde, allt hon hade att leva på.”"


Matteus 6:24
"24Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."


Matteus 19:16-26

16Då kom en man fram till honom och frågade: ”Mästare, vad skall jag göra för gott för att få evigt liv?” 17Jesus sade: ”Varför frågar du mig om vad som är gott? Det finns bara en som är god. Men vill du gå in i livet, så håll budorden.” – 18”Vilka?” frågade han, och Jesus svarade: ”Dessa:Du skall inte dräpa, Du skall inte begå äktenskapsbrott, Du skall inte stjäla, Du skall inte vittna falskt, 19Visa aktning för din far och din mor och Du skall älska din nästa som dig själv.” 20Då sade den unge mannen: ”Allt detta har jag hållit. Vad är det som fattas?” 21Jesus svarade: ”Om du vill bli fullkomlig, så gå och sälj allt du har och ge åt de fattiga; då får du en skatt i himlen. Kom sedan och följ mig.” 22När ynglingen hörde svaret gick han sin väg bedrövad, för han ägde mycket.

23Men Jesus sade till sina lärjungar: ”Sannerligen, det är svårt för en rik att komma in i himmelriket. 24Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike.” 25När lärjungarna hörde det blev de bestörta och sade: ”Vem kan då bli räddad?” 26Jesus såg på dem och sade: ”För människor är det omöjligt, men för Gud är allting möjligt.”

Matteus 7:12

Allt vad ni vill att människorna ska göra för er det ska ni också göra för dem

Apostlagärningarna 2:44,45

De troende fortsatte och samlas och hade allting gemensamt. De sålde allt de ägde och delade ut åt alla efter vars och ens behov.

Oj, nu måste jag nog stoppa. Men det finns massa andra ställen som handlar om pengar eller kan kopplas till pengar. Jag tycker dessa bibelställen talar för sig själva. Fundera på hur du tolkar verserna. I söndagens inlägg kommer jag att delge lite mer av hur Bibeln och relationen med Gud påverkar min syn på pengar.

Saker som blir till tuggummi under skon

Författare: Pernilla Rosengren
                                                                                             
Fasta.
Å vad jag trycker om det ordet. För mig klingar det som att vila från något.
För helt plötsligt är livet fullt av saker som tar mycket tid utan att vara uppbyggligt eller ens särskilt roligt. Saker jag fastnar i. Irriterande, som tuggummi under skon.

Fasta kan vara så mycket mer än att låta bli att äta mat. 
För mig handlar det ofta om rätt enkla saker, som exempelvis att fastna från internet. Det är ju också relativt lätt att avstå ifrån. Man fasta från kött eller tv-tittande. Från kakor eller facebook. Och till exempel en sådan sak att låta bli att köpa nytt. 
Jag skulle vilja uppmuntra till att fasta från saker som inte uppbyggliga. Det kan vara allt möjligt, du vet nog bäst själv. Kanske från att läsa veckotidningar, gå i klädbutiker eller se på konstiga tvprogram. För min del behöver jag definitivt fasta från ytliga bloggar och andra saker som får mig att känna mig mindre bra som jag är.

Fasta, att få vila från det oviktiga för att kunna koncentrera sig på Gud. Och på sin nästa.
Fasta.

Fasta - att prioritera Gud

Idag startar fastan och håller på till påskdagen. För mig är fastan en tid att prioritera bort något för att prioritera fram Gud. Under dessa 40 dagar kommer jag att göra några små förändringar i mitt liv.

1. Jag kommer inte äta socker. Anledningen till det är att min kropp kommer att må bra av att dra ner på sockret. Gud vill att vi tar hand om våra kroppar som Han har gett oss.
2. Jag kommer inte äta kött, förutom på söndagar. Att äta kött är dåligt för miljön och får därmed negativa konsekvenser för människor, tex mer svält på grund av ökad växthuseffekt. Kött är också dyrt, så man kan skänka bort pengarna man sparar in på att inte köpa kött. Och Gud vill att vi tar hand om våra medmänniskor och planeten som Han har skapat till oss.
3. Jag kommer varken ha tv eller internet i min lägenhet. Det är dels ett test för mig själv hur det är att leva så. Det är också en protest mot att tv och dator tar så mycket av vår tid, som vi kanske kunde lägga på bättre saker. Jag vill visa att man kan leva gott utan tv och internet. Dessutom sparar jag in lite pengar som jag kan skänka bort till bättre behövande. Men framförallt vill jag inte att tv och internet ska distrahera mig från Gud. Detta leder fram till den sista och viktigaste punkten.
4. Jag ska be en timme om dagen. För att jag vill umgås med min Skapare och Far och låta Honom forma mig lite extra under en period så att jag efter fastan kan gå ut i världen lite mer vis och kärleksfull.
(5.) Hade tänkt att kaffefasta också. Men jag har visst lyckats sluta med kaffe innan fastan började. Anledningen till att jag inte vill dricka kaffe är att jag inte vill vara beroende av en dryck för att vara pigg och orka med mitt arbete. Jag vill vara beroende av Gud. Att Gud skulle ge mig piggheten istället för kaffet.

Ska du fasta?
Fundera på det. Vad tar mycket av din tid, som du istället skulle kunna lägga på att hänga med Gud? Att under perioder avsätta extra mycket tid för Gud ger positiva avtryck i ditt liv. Om du inte är troende kan du till exempel ha tv-fasta och istället lägga mer tid på att umgås med din familj eller dina vänner.

//Isac

Ta med Gud till jobbet/skolan

I gårdagens inlägg skrev jag lite om hur jag skulle kunna sprida Guds kärlek på mitt jobb. När jag bad ännu mer i detta syfte kom jag fram till att det även skulle kunna vara bra att be tillsammans med sina kollegor. Som tur är har jag en kollega som tillhör samma församling som jag, och kanske finns det fler bröder eller systrar där? Så varför skulle inte vi kunna be tillsammans för skolan.  En annan sak jag kom på är att eleverna har väldigt stor frihet. Lärarna är begränsade eftersom skolan ska var icke-konfessionell, alltså lärarna får inte påverka eleverna alltför mycket i religionsfrågor. Men eleverna har rätt att uttrycka sin religion. Så eleverna kan ju om de vill starta en kristen grupp på skolan om de vill det. Jag tror ju ändå att det finns ett antal kristna elever på skolan. Så jag ska försöka bära dem i bön samtidigt som jag ska kolla upp vad jag som lärare har tillåtelse att göra. Sen kan man ju leka lite Broder Andrew om man vill host host.

Så några praktiska tips för att sprida Gud på jobbet/skolan:
Be för ditt jobb/din skola
Ta reda på om några kollegor eller klasskamrater/andra elever också är kristna (kan va den du minst anar)
Bestäm en tid i veckan då ni samlas och ber tillsammans, för arbetsplatsen/kollegorna/klasskompisarna/skolan

Detta tror jag kan ge bättre gemenskap och arbetsmiljö för hela arbetsplatsen/skolan/klassen vilket alla har glädje av. Jag tror också att bedjandet kan skapa intresse hos andra icke-troende/sökare som kanske också vill vara med och be. Tror inte så många skulle ha något emot att be en högre makt om hjälp och beskydd över den gemensamma arbetsplatsen/skolan/klassen.

PS. Om du kommer fram till att du är ensam kristen på ditt jobb/skola/klass. Var inte missmodig. Se det som att Gud har gett dig ett stort förtroende att på egen hand sprida Gud. Be för ditt jobb/skola både på egen hand och med andra kristna i andra sammanhang. Det kommer ge positiva resultat på något sätt. Bön, tålamod, mod och framförallt genuin kärlek mot alla ger resultat.

//Isac

Vad gör jag med mitt liv?

Hej igen!

Har inte haft inspiration till att skriva på ett tag, mycket med det nya jobbet och så vidare. Men nästa vecka har jag sportlov (fördel med läraryrket) och jag har lite tid och kraft över.

Jag har massvis med saker som jag vill skriva om framöver. Just denna dag vill jag dela lite av mina tankar den senaste tiden. Om ni inte visste det sen innan så jobbar jag sedan några veckor tillbaka som gymnasielärare i matte och idrott. Trots att jag bara får betalt för 22,5 timmars arbete i veckan har jag jobbat ca 38 timmar i veckan på skolan plus att jag har jobbat tre sovande nätter i veckan och utöver det även ideella uppdrag 2-3 gånger i veckan. Så jag har varit ganska slutkörd och har funderat lite på om det är värt att lägga så mycket tid på att jobba som lärare. Visst är det viktigt att ungdomar lär sig matte och idrott och hälsa, men har kanske Gud andra planer med mig? Visserligen var det ett litet mirakel att jag fick jobbet och jag tror att Gud ville jag skulle vara där och jag känner mig använd på flera sätt. Men som jag alltid funkar så vill jag prestera max, eller i alla fall utvecklas från där jag är nu. Så när jag bad om att bli använd mer så fick jag till mig att till att börja med så var det viktigt att vara trevlig och vara bättre på att hälsa på eleverna i korridorerna. Sen hade jag lite tidigare fått ett bibelord som hade fastnat på mitt hjärta som jag läste varje morgon innan jobbet. Det är Andra Timotheosbrevet 2:23-25:

"Tillåt inga dumma och oordnade diskussioner. Du vet att de vållar strid, och en Herrens tjänare skall inte strida; han skall vara vänlig mot alla, kunna undervisa, ha tålamod och med mildhet föra dem till ordningen som säger emot honom. Kanske låter Gud dem omvända sig och komma till insikt om sanningen."

Det här kanske inte säger dig så mycket men det här Bibelordet stämmer precis in på min situation som lärare.  Antingen kan man välja att vara stenhård och ta konflikter eller så strider man inte, utan är vänlig, mild, tålmodig och undervisar dem i den andan. Jag valde den senare metoden och det känns som det har varit ett lyckodrag. Till och med de mest svårhanterliga eleverna känns som att jag tillslut har fått på min sida och de vet att jag bara vill deras bästa.

Jaja, det var några tankar från min sida, glöm inte att Gud vill använda dig där du är. Jag återkommer med ytterligare tankar på hur man kan sprida Guds kärlek på sitt jobb.

//Isac

Kasta nätet på andra sidan!

Författare: Esther Jubrant

Den här texten är inspirerad av Lukas evangelium kapitel 5, vers 1-11, samt Johannes evangelium kapitel 21. Jag tror att det finns tre dagar som varit utmärkande för lärjungen känd vid namnet Petrus. Han går igenom situationer som vissa av oss kanske också blir tvungna att uppleva.

Den första dagen är den dagen han träffar Jesus för första gången. Han är ute och fiskar, som varje dag, men det går inte så bra, så han ror tillbaka till stranden. Där finns en man omringad av en stor skara med människor. Mannen ber honom vänligt om han får stiga i båten, och ro en bit bort så att han kan höras och synas från folkmassan och fortsätta det han gjorde- nämligen undervisa om skrifterna. Petrus råkar ju höra undervisningen han också, och förstår att den här Jesus är ingen vanlig människa. Efter en stund vänder sig Jesus till Petrus och säger till honom att ro en bit bort, på djupare vatten, och kasta sina nät för att fånga fisk. Vilken fisk? De har ju redan prövat för några timmar sen utan resultat. Men som sagt, Petrus anar att vinden har vänt nu när Jesus är med i båten. Så han gör precis som Jesus säger. När de drog upp näten var de nära att brista. De ropade efter en till fiskbåt och så blev det så mycket fisk att båda båtarna höll på att sjunka! Petrus kände sig ovärdig och nästan lite skrämd. Men Jesus säger att han inte behöver vara rädd, och ger Petrus ett framtida uppdrag: att bli människofiskare. Från och med den dagen bestämmer sig Petrus för sin livslånga resa: att följa Jesus.

Andra dagen som Petrus säkert mindes hela sitt liv, är den dagen då Jesus blev fängslad, dödsdömd och småningom korsfäst, ungefär tre år efter de hade träffats. Jesus hade sagt att Petrus skulle förneka honom tre gånger innan tuppens gal. Och så blev det, utan att Petrus ens hann tänka på vad han sa. Han blev bedrövad över det, vilket ökade säkert smärtan över att se sin mästare och vän lida ända till döden.

Efter några dagar som måste har varit de mörkaste i Petrus liv, så är han åter ute på sjön och fiskar.  Det verkar vara lite terapi i det. Lärjungarna, i osäkra dagar, ger sig ut och gör det de vet bäst: fiska fiskar. Men de får ingen fisk. För lika lite hjärta de lägger i arbetet, lika lite fiskar verkar det finnas i sjön. Efter en hel natten utan sömn eller fisk, ror de tillbaka till land. Där möts de av den uppståndne Jesus som frågar om de fick nån fisk. Nej, de fick de inte. ”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni” . De gjorde så och efter ett litet tag så var nätet full med fisk, så pass att de inte orkade dra upp det. Precis som första dagen de träffade Jesus, så blev de tvungna att ropa för hjälp för att ta hand om fiskmängden. Efter det bjuder Jesus lärjungarna på mat – grillad fisk, och bröd. När det hade ätit vände sig Jesus till Petrus och upprättade honom. Tre gånger fick Petrus svara på om han älskade Jesus. Tre gånger, lika många som han hade förnekat honom, svarade han ja. Med en gång får Petrus på sitt livsuppdrag: bli en människofiskare, en herde – med andra ord, kyrkohistoriens första pastor och ledare.

-Du kanske aldrig har mött Jesus eller lärt känna honom på djupet.

-Du kanske känner till honom, men inte riktigt bestämt dig om du lita på honom helt.

-Du kanske har vandrat med Jesus en bit, men sen gick du lite vilse av någon anledning – kanske någon gång när det var extra tufft och du inte valde att lita på Gud men snarare tvärtom.

-Du kanske undrar lita vart han är i ditt liv just nu.

-Du kanske undrar varför det inte går som du vill, varför du inte fångar någon fisk.

Hur som helst, det kanske helt enkelt förhåller sig så att du inte fångar någon fisk alls trots att du verkar ha försökt i evigheter?

”Kasta ut nätet på högra sidan om båten, så får ni”, säger Jesus. Jag tror att det finns större sannolikhet att fiskarna kommer när Jesus är med och när jag räknar med hans hjälp. Annars får det nog bli sömnlösa nätter förgäves. Jag har just nu inga konkreta tips på vad det kan innebära för oss att kasta nätet på andra sidan. Jag kanske själv vet vad jag behöver förändra hos mig själv eller i situationen jag befinner mig i. Det du behöver göra i din situation kanske du också vet innerst inne. Jag tror dock att det viktigaste är inställningen: att räkna med Guds närvaro. Han kan leda oss rätt, för att fånga fiskarna. Det betyder inte att det blir lätt. Det är tungt att dra upp nätet när det är fullt, båten kan börja sjunka. Men jag tror det finns en djup glädje i det. En sak till: Johannes ger ingen tidsangivelse om exakt hur långt som gick från stunden de kastade om nätet till att det blev fullt med fiskar. Det kanske tog en längre stund – även om det står i samma mening att de kastade nätet och att de nu inte orkade dra upp det. Ordet Tålamod är nog viktig att flika in här. Den som varit ute och fiskat på riktigt, bildligt eller bokstavligt talat, förstår nog vad jag menar.

Spår...

Författare: Esther Jubrant

Jag gick hem häromdan när det precis hade snöat. Jag fick syn på små spår efter en  fågel. Tänk att till och med en liten fågel lämnar spår efter sig i snön! Det var en uppmuntrande tanke för mig.   Många längtar att få lämna spår efter sig här i världen, att göra någon skillnad. Ibland tror man att det behövs något stort, tungt, märkbart, för att lämna något avtryck. Trots att man känner sig väldigt liten ibland så lämnar man spår efter sig på något sätt, stora eller små avtryck, precis som fågelspåret.

En annan dag snöade det igen. Då tänkte jag på vanliga människors fotspår. Det är väldigt lätt att lämna spår efter sig när det bara finns lite snö. Så kan det vara också i våra liv, när det går lätt för sig, det känns enkelt att göra något bra när man vet det kommer att synas. Men när man har snö upp till knäna eller högre upp, är det inte lika lätt att ta sig framåt. Det är inte lätt att veta vart man lägger fötterna heller. Livet är ju inte enkelt, man får leta sig fram och vara uthållig i allt det man tycker är viktigt. och Enklast är det ju om det redan finns spår man kan följa – både när det gäller vart man kan sätta sina fötter och veta vart man är på väg.

Så tror jag att det är med Jesus. Han har redan visat oss vägen. Det är ”bara” att gå i hans spår. Problemet är att det är inte heller lätt att sätta sin fot exakt där föregående har lagt sin fot. Man går saktare då. Det kan även kännas väldigt osäkert om man går ensam också.

Grejen är ju att det inte alltid finns snö som gör fotspår synliga och lätta att följa. Det kan finnas spår i skogen, i leran, i gräset, men man får oftast leta efter dem. I vår asfalterade värld, så är det varken lätt att se fotspår när det regnar eller när solen är framme. Med den bilden menar jag att det är inte enkelt att följa Jesu sätt att leva. Men när det inte finns några synliga människofotspår att följa, är den goda nyheten är att Jesus är inte långt borta, för han går med dig. Han vill till och med hålla dig i handen i alla väderlekar, hur ditt liv än ser ut. Han håller dig när du tappar balansen, drar upp dig när du faller.

Det här leder mig till att påminna om berättelsen om mannen som ser sig själv gå på en sandstrand, ser sitt liv rulla fram som en film och uppmärksammar två par fotspår i sanden. Den ena är hans egna och den andra är Jesus fotspår. Efter en bit så märker mannen att det endast finns ett par fotspår. Han märker också att det var vid den jobbigaste tiden i sitt liv. Han frågar Jesus om det, lite bitter, för han trodde ju att det var han som hade gått ensam ett tag. Vart hade Jesus tagit vägen? Jesus svarar att det är sina fotspår, att det var han som bar mannen, då denne behövde det som mest.

Fortsätt göra det lilla du kan göra för dina medmänniskor och miljön. Om alla bidrar med sin del blir det till något stort, och snön blir nedtrampad och blir en stig med torr mark. Du är inte ensam.

Att låta Gud ta över förarsätet

Denna vecka har jag haft fullt upp. Jobbat 37 timmar dagtid, jobbat 3 nätter, hjälpt till på mattecentrum, varit ungdomsledare i kyrkan onsdag och lördag, spelat badminton, varit på husgrupp, gudstjänst m.m. och framför allt flyttat. När man har mycket att göra är det lätt att man stressar upp sig och mår dåligt, det tror jag många känner igen sig i. Idag kändes det som att mitt huvud skulle ge upp och jag visste inte hur tiden skulle räcka till.

På förmiddagen var vi på gudstjänst i Immanuelskyrkan. Det som jag framför allt tog med från detta var den sista sången som handlade om att man inte skulle oroa sig. Någon av verserna började i stil med; Don't worry about the next day. Just let it go and pray. Oroa dig inte för morgondagen, utan släpp det och börjar be. Så det var precis vad jag gjorde då under gudstjänsten. Jag sa till Gud; nu släpper jag dagens bekymmer och litar på att du fixar det på det sätt som du tycker är bäst. Det kändes skönt att hoppa ur förarsätet och sätta sig i baksätet och slappa lite. Låta Gud styra mitt livs bil en stund när jag själv inte hade lust, energi och kapacitet att köra det själv. Det var ingen toppendag men de mål jag hade med dagen blev ändå uppfyllda i alla fall, så Gud visade återigen sin goda förarförmåga.

//Isac

”Vill du gå på vatten måste du ta dig ur båten”

Författare: Esther Jubrant (fakta om Esther finns längst ner i inlägget).

”Vill du gå på vatten måste du ta dig ur båten”
Detta är titeln på en bok av John Ortberg som jag kan varmt rekommendera. Titeln och omslaget på boken inspirerade mig följande text.

Att leva och tro på Gud är som att kliva in i en båt och vara ute till havs. Ibland gungar det i båten, lite mer än vad man skulle önska. Ibland blir det till och med så att vinden tilltar och det blir en häftig storm. En utbredd tanke är att Jesus sitter med i båten, så vi behöver inte vara rädda. Jag vill inte ifrågasätta den bilden, men tänka ett steg längre, påminna om en annan text, i Matteusevangeliets fjärde kapitel.

I Matt 4 kan vi se att Jesus faktiskt inte är med lärjungarna i båten. Han hade skickat iväg dem med båten, så att han under tiden skulle skicka hem folket och dra sig tillbaka för att be. Efter det går han till dem – på vattnet. Han är inte I båten men UTANFÖR och går PÅ vatten. Petrus är en modig, till viss del impulsiv lärjunge. Han känner igen Jesus som går mot dem och han vill gå honom till mötes. Han vill testa sin tro. Hans tro bär honom. Han litar på Jesus. Han tar sig ur båten och börjar han också gå på vatten. Så länge han fäster blicken på sin mästare går det bra. Han vågar för att han litar på att han också kan göra det Jesus gör. Petrus försökte tillämpa det han hade hört om att allt Jesus gjorde skulle lärjungarna också snart kunna göra. Han svarar på Jesus som säger: Kom, följ mig! Petrus tar en oehört stor risk. Nu när han tagit sina första börjar han snart se vågorna och känna den våldsamma vinden. Han tappar balansen, han börjar sjunka. Petrus ropar efter hjälp. Jesus tar hans hand och drar upp honom igen och de går tillsammans till båten.

Vi kan få hjälp mitt i stormen. Tron hjälper. Men tron ger oss inte bara frid. Den utmanar oss att ta oss ur vår trygga båt, testa gränserna och försöka göra stora ting. Tron handlar inte om att stanna kvar i båten och hålla i sig tills stormen stillas. Det handlar om att ta sig ur båten för att gå på vatten, blicken fäst på Jesus. Det handlar om att umgås med Gud genom bön som relationen till honom kan utvecklas. Därigenom kan vi få kraft och mod till att lämna vår trygghetszon och låta oss ledas av Gud. Kanske börjar vi våga göra bra saker som vi aldrig vågat förr. Kanske kan vi bidra till en förändring som alla längtar efter.

Det kommer stormar i våra liv. De går liksom inte att undvika. Men vi kan få hjälp att härda ut, och till och med gå på vatten tillsammans med Jesus. Jag tror vi är kallade till att gå på vatten och inte enbart sitta kvar i den trygga båten.

Det är som jag skrivit nu väcker eventuellt frågor som följande:
-Har du klivit in i trons båt?
-Känner du att det gungar för mycket i båten, undrar vart Gud tagit vägen? Tänk efter, vad är utmaningen? Kanske är det dags för dig att göra något du aldrig gjort förut men som du önskar du hade mod att göra? Kanske är det dags att ta dig ur båten och gå på vatten?
-Våga testa! Du behöver inte vara rädd. Gud är med dig, vill ge dig kraft och mod i det du står i.

Esther Jubrant

Ålder: 22 år

Familj:Ett gäng härliga människor

Gör: Pluggar till socionom och är engagerad i ideellt arbete av olika slag.  

Favoritsysselsättningar: Umgås, syssla med nåt kreativt.

Drömmer om att: leva i efterföljelse, ta mig ur båten

Idag länkar jag återigen till Antons blogg. http://antonkarldavid.blogg.se/2012/january/att-mista-sitt-liv.html

Kärleken upphör aldrig

Författare: Pernilla Rosengren

Bibeln har en fin lovsång till kärleken. Läs den, läs den om du inte gjort det i 
1 Korintierbrevet 13. Inspirerad av teologen Åsa Molin försökte jag tolka in den i mitt eget liv. Hur blir din version?
Min blev det så här. 


Om jag talar hindi, kinesiska och somaliska - flytande, 
men saknar kärlek, 
är jag bara en del av allt brus, 
av människans oväsen. 

Och om jag har 300 högskolepoäng,
världens bästa allmänbildning 
Och om jag blir fredsaktivist
och etiskvegan
Och går i kloster, 
och lever på gränsen i Indiens slum,
men saknar kärlek, 
är jag ingenting. 

Och om jag ger bort alla saker 
och lever enbart på gröt – hela livet, 
och om jag avsäger mig allt som är mitt
men saknar kärlek, 
har jag gjort det förgäves.


”Kärleken är tålmodig och god.
Kärleken är inte stridslysten, inte skrytsam och inte uppblåst.
Den är inte utmanande, inte självisk, den brusar inte upp, den vill ingen något ont.
Den finner inte glädje i orätten men gläds med sanningen.
Allt bär den, allt tror den, allt hoppas den, allt uthärdar den.

Kärleken upphör aldrig.” (I Kor 13:4-8)