Spår...

Författare: Esther Jubrant

Jag gick hem häromdan när det precis hade snöat. Jag fick syn på små spår efter en  fågel. Tänk att till och med en liten fågel lämnar spår efter sig i snön! Det var en uppmuntrande tanke för mig.   Många längtar att få lämna spår efter sig här i världen, att göra någon skillnad. Ibland tror man att det behövs något stort, tungt, märkbart, för att lämna något avtryck. Trots att man känner sig väldigt liten ibland så lämnar man spår efter sig på något sätt, stora eller små avtryck, precis som fågelspåret.

En annan dag snöade det igen. Då tänkte jag på vanliga människors fotspår. Det är väldigt lätt att lämna spår efter sig när det bara finns lite snö. Så kan det vara också i våra liv, när det går lätt för sig, det känns enkelt att göra något bra när man vet det kommer att synas. Men när man har snö upp till knäna eller högre upp, är det inte lika lätt att ta sig framåt. Det är inte lätt att veta vart man lägger fötterna heller. Livet är ju inte enkelt, man får leta sig fram och vara uthållig i allt det man tycker är viktigt. och Enklast är det ju om det redan finns spår man kan följa – både när det gäller vart man kan sätta sina fötter och veta vart man är på väg.

Så tror jag att det är med Jesus. Han har redan visat oss vägen. Det är ”bara” att gå i hans spår. Problemet är att det är inte heller lätt att sätta sin fot exakt där föregående har lagt sin fot. Man går saktare då. Det kan även kännas väldigt osäkert om man går ensam också.

Grejen är ju att det inte alltid finns snö som gör fotspår synliga och lätta att följa. Det kan finnas spår i skogen, i leran, i gräset, men man får oftast leta efter dem. I vår asfalterade värld, så är det varken lätt att se fotspår när det regnar eller när solen är framme. Med den bilden menar jag att det är inte enkelt att följa Jesu sätt att leva. Men när det inte finns några synliga människofotspår att följa, är den goda nyheten är att Jesus är inte långt borta, för han går med dig. Han vill till och med hålla dig i handen i alla väderlekar, hur ditt liv än ser ut. Han håller dig när du tappar balansen, drar upp dig när du faller.

Det här leder mig till att påminna om berättelsen om mannen som ser sig själv gå på en sandstrand, ser sitt liv rulla fram som en film och uppmärksammar två par fotspår i sanden. Den ena är hans egna och den andra är Jesus fotspår. Efter en bit så märker mannen att det endast finns ett par fotspår. Han märker också att det var vid den jobbigaste tiden i sitt liv. Han frågar Jesus om det, lite bitter, för han trodde ju att det var han som hade gått ensam ett tag. Vart hade Jesus tagit vägen? Jesus svarar att det är sina fotspår, att det var han som bar mannen, då denne behövde det som mest.

Fortsätt göra det lilla du kan göra för dina medmänniskor och miljön. Om alla bidrar med sin del blir det till något stort, och snön blir nedtrampad och blir en stig med torr mark. Du är inte ensam.