”Det bor en revolt i att underordna sig”

Författare: Pernilla Rosengren


Jag läste på en kompis blogg: ”Jag känner mig ensam igen. Har gjort det ganska mycket det senaste tiden.” Och jag tänkte – Du också! 
Men sådant pratar vi inte om. Det är svårt, för att det gör oss sårbara. Vi lägger bort imagen, kommer ner och visar vår trasighet.

Jag tycker att det sociala klimatet ofta är väldigt girigt. Man ska vara hej och tjena med alla och känna rätt människor. Det är mycket ironi och internskämt och det gäller att ta för sig och synas. Ofta är det kul, men ibland är det hemskt. Jag har börjat tröttna.
Ibland är det är inget annat än girighet!
Var finns mänskligheten i det här? Var finns kärleken, Jesus och 
”Den som är störst bland er skall vara de andras tjänare” (Matt 23:11). 
När ska vi börja underordna oss varandra i kärlek? Mötas och se varandra på riktigt? 

Marcus Birro skriver: ”Det bor en revolt i att underordna sig. Det verkliga upproret sker aldrig på gatorna. Den ständiga och sanna revolutionen äger rum i all tysthet, i hjärtats allra mjukaste kammare.”

Kanske är det värt att lägga bort imagen. Att underordna sig och säga, jag är inte tillräcklig i mig själv, jag har inte alltid roligt, jag känner mig ensam ibland. 
Och lägga tiden på att se människor istället. 

För,
för att kunna älska måste vi mötas. Och om vi ska mötas på riktigt krävs det sårbarhet. Att lägga bort, ironin, sarkasmen och skämten och säga - Du också? 

Ps. Det är intressant att jag skriver det här, för jag är en av dem mest ironiska människorna jag vet. Ofta är det kul, men ibland är det hemskt. För ironi kan väldigt lätt glida över till sarkasm och då är det inte kul alls. Jag ska jobba på det! :)