Dagens inlägg är liksom gårdagens, skrivet av Pernilla Rosengren.
Måndag, Januari.
Det är bitande kallt och jag är ute och går. Har gjort vardagssaker som att låna kurslitteratur på biblioteket och handlat.
Då sitter han plötsligt där, Jesus. Han spelar på ett dragspel och ser lite frusen ut. Jag ger honom en slant, nickar och går förbi.
Hundra meter senare ser jag honom igen. Han sitter direkt på marken och ser vädjande på människorna som går förbi. Jag ger återigen honom en peng och kände att mitt samvete mår lite bättre. Nu hade jag mött Jesus två gånger och gett honom något varje gång, puh. Men så lite längre bort ser jag honom igen. Han ser riktigt eländig ut, saknar en massa tänder och fryser. Och jag…
Jag ger Jesus sju kronor, muttrar något om att det är kallt idag och går förbi.
Jesus sa:” … Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.”
(Matt 25:37-40, läs gärna hela Matt 25)
Det jag tror bibeltexten ovan handlar om, är mer än att se de allra fattiga som Jesus. Det är att se Jesus i alla, är att göra människor mänskliga.
Att göra människor mänskliga.
Det är då det är svårt att ignorera, att gå förbi.
För när vi slutar se människan hamnar vi väldigt lätt i likgiltighet och hat. Och då är det inte långt till krig och koncentrationsläger.
Att jag gav bara sju kronor, det är något som jag inte kan släppa. Jag skulle ha kunnat göra så mycket mer. Och nu när jag har kommit in i värmen kan jag tänka:
Vad kan man göra?
Titta människor i ögonen och prata med dem
Bjud på mat på en närliggande kiosk eller restaurang
Ge bort en varm filt eller ett par vantar
Ge bort en kasse med mat
Eller varför inte lite kex
(Och om du är lika rädd som jag kan du alltid göra det ihop med någon annan.)
Det viktigaste är nog att aldrig glömma bort att alla människor är människor.
Åh, oj. Dagens träffade precis mitt i.
SvaraRaderaDet där är det jobbigaste. Jag kan ge bort hur mycket pengar som helst och försöka vara snäll mot andra som är elaka mot mig osv osv osv. Men dom som sitter på gatan har jag fortfarande MYCKET kvar att jobba med.
Bra med den smärtsamma stickan i själen som påminnelsen - den drar mig ett litet steg längre...närmre.
Ja visst är det svårt! Jag har också jättemycket problem med det! Jag kan nästan bli arg ibland! Tyvärr!
RaderaAlla argument om att det är kriminella ligor som ligger bakom osv...
Men när jag tänker med mitt hjärta istället för min hjärna, säger det mig att inga människor som inte måste, skulle tillbringa en hel dag sittandes på kall mark, medan massa människor går förbi och försöker låta bli att se dem.
Jag hoppas att mitt hjarta ska ha högre röst än hjärnan! Det vill jag ialla fall att det ska!
Därför och på det sättet kom den här texten fram.
Vi får peppa varandra!
Kul att du kommenterade!
Allt gott!